Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Höst i norra Karelen

Ruunaa rekreationsområde öster om Lieksa lämpar sig utmärkt för en höstlig veckoslutsvandring som även tonåringar uppskattar – trots nattkyla och snöslask.

Jag hade lovat barnen att vi under höstlovet skulle göra en tvådagars lättare vandring i Ruunaa strövområde drygt 20 kilometer öster om Lieksa i norra Karelen. Efter att jag sett över vår utrustning och följt med väderrapporten beslöt jag att förlägga vandringen till början av oktober.
Som barn vandrade jag mycket i Ruunaa. Då var området ännu inte speciellt populärt och det lockade inte heller sportfiskare i högre grad. Van­dringslederna, vindskydden och vägarna förbättrades på 1990-talet och fler mänskor började söka sig till området. Under de senaste 20 åren har jag oftast paddlat då jag besökte Ruunaa. Nu var det alltså hög tid att gå den 31 kilometer långa Forsrundan (Koskikierros) på nytt och återse de bekanta landskapen.
 

På fredagen snöade och blåste det hårt i Lieksa och jag var rädd att alla granna löv skulle ha blåst ned från träden. Den här rädslan visade sig vara obefogad. Fastän det fallit ställvis upp till 10 centimeter blöt snö, hade inte vinden varit så kraftig som utlovats och löven fanns kvar på träden. På lördagen fanns det ännu rätt mycket snö kvar på vägarna och i skogen. Det visade sig vara ett klokt beslut att byta till vinterdäck ännu sent på fredag kväll.
Vi lämnade bilen nära Ruunaa vandrings­centr­um på Neitikoski parkeringsplats och började gå Forsrundan medsols. Stigen går här i lätt terräng i gammal granskog, öppna tallmoar och kärr. På de blötaste ställena finns spångar att gå på.


Men älvfåran var verkligt torr. På våren rinner här säkert fyra gånger mer vatten än det vi nu såg. Då är bruset från forsarna mäktigt. Nu skulle även oerfarna paddlare utan problem klara av att ta sig utför forsarna.
Efter en matpaus tog vi oss över älven på en hängbro. Vi var nu vid ruttens nordligaste punkt. Så här långt hade vi gått uppströms längs stranden, nu svängde vi nedströms. 


Då jag stod på stranden reflekterade jag över att det nog är trevligt att röra sig på land med ryggsäck, men att lusten finns kvar att färdas med kanot på det strömmande vattnet. Det skulle ha varit skönt att låta strömmen föra en framåt och samtidigt beundra björkarna som lyste i gult längs stränderna. En paddlare är alltid en paddlare. 
Jag förstår inte varför vandringsleden i 2,5 kilometer går längs en grusväg inne i strövområdet. Det här är hela ruttens minst intressanta del. Ändå var det här vi såg de enda skogshönsen under hela veckoslutet. 
Efter att vandringsleden avviker från vägen bär det uppåt mot Huuhkajanvaara. Uppe på bergets topp finns ett utsiktstorn, där man ser ut över det storslagna landskapet i riktning mot Neitijärvi. På sjöns östra sida finns höga skogbevuxna berg. Här är också Ruunaa naturskyddsområde beläget.

För övernattningen hade jag två alternativ. Om vinden var nordlig skulle vi gå till Onkilampi vindskydd som ligger bakom en skyddande kulle vid en skogstjärn. Om vinden var västlig eller sydlig skulle vi bli på udden Saunaniemi på Neitijärvis södra strand. En varm västanvind fick oss slutligen att välja Saunaniemi som övernattningsplats. Jag hoppades kunna fotografera norrsken över den mörka sjön, eller åtminstone få bilder av stjärnhimlen. Utsikterna för norrsken var störst först på söndag kväll, men jag hoppades att få se något redan på lördagen.
Skymningen kom med en vacker solnedgång. I väntan på mörkret grillade vi korv och stekte plättar på gasköket. Solnedgången måste vi givetvis fotografera från Saunaniemis strand.

Under natten smattrade regndroppar mot tält­duken, men morgonen grydde helt molnfri och kall. Kvällens varma västanvind hade förbytts i iskall nordan. Nu kändes det inte som en överdrift att ta på sig dunrocken. Då vi skulle vandra vidare var det motbjudande att ta den av sig och byta till en tunn skaljacka, trots att jag visste att jag får upp värmen så fort jag rör på mig. Efter morgonmålet packade vi våra ryggsäckar och begav oss i rask takt mot Siikakoski.
Vandringsleden går här först över den halv kilometer breda myren Onkisuo. Sedan står Onkilampi tallskog i turen och efter det Kuikkasuo, som är en knapp kilometer bred myr, innan man kommer till Kattilakoskenkangas. Förutom gula björkar kunde vi också njuta av att kölden hade fått myrarna att glöda i rött.
Forsrundan svänger tillbaka till älvstranden nedanför Murrookoski. I Murroojoki, som är en bäck som rinner ut i Likesanjoki, kan strömmen vara kraftig vid högt vattenstånd. Nu vid lågvatten kunde man ha lät ha hoppat över den på stenar, utan ryggsäck på ryggen. 
Redan då vi åt morgonmål mulnade det igen och snart började snö falla lätt. Ibland sprack ändå molntäcket upp och då gnistrade snöflingorna i solskenet. 
Vid vandringsledens sydligaste punkt finns en hängbro över Siikakoski. Det finns sålunda bara två broar på vilka man kan ta sig över älven inom utfärdsområdet. Med båt går det att ta sig över i sundet mellan Vastuuniemi och Kattilankoskenkangas och mellan Naukuniemi och Kattilaniemi i Airovirta.
 

Under den första dagen vandrade vi bara 11 kilometer. Det innebar att vi fick gå kring 20 kilometer den andra dagen. Förutom två små blåsor förorsakade av gummistövlar fick ingen av oss problem med fötterna. Små skavsår blev genast omplåstrade. Efter den rätt långa vandringen under den andra dagen var fötterna trötta, men sådant hör till då man vandrar längre sträckor.
Ryggsäckarnas vikt var relativt liten i förhållande till bärarnas vikt. En tumregel är att ryggsäcken inte ska få väga mer än en fjärdedel av bärarens vikt. Den här gången vägde ingen ryggsäck mer än en femtedel av vad bäraren vägde. De lätta ryggsäckarna och lättvandrade stigarna gjorde att vi gick hela sträckan med en medelfart på fyra kilometer i timmen. Emellanåt lämnade jag mig efter de andra för att fotografera. Mina döttrar som gick i täten saktade inte in och jag fick stundvis anstränga mig ordentligt för att hinna ikapp dem igen.
Då vi var på väg hem började jag få meddelande från kompisar om att fina norrsken var att vänta på kvällen. Vi stannade en stund för att beundra norrskenet från vägkanten men fortsatte sedan hemåt där en varm bastu väntade. På kvällen skulle det ha funnits en chans att fotografera norrsken hemma från trappan, men en mjuk säng och god sömn vann den här gången. Månne inte det blir av att fotografera norrsken senare under vintern.
Vandringen var lyckad både vad gäller vädret och de vackra landskapen. Höstglöden var som finast och vinden och regnet besvärade oss inte. Åtminstone jag njöt av varje stund. Det här blev en av årets finaste utfärder. 

På Forststyrelsens webbsajt utinaturen.fi finns utförlig information och kartor över Ruunaa ströv­- och naturskyddsområden.

Översättning Magnus Östman
Artikeln har tidigare publicerats på finska på retkipaikka.fi

Asko Ristolainen, Finlands Natur nr 3/2019
Kommentarer (0)
Skriv siffran 8 med bokstäver:

Raesultat för skogar

Myrarna kan ännu räddas

Genom att fylla igen gamla diken kan man återskapa myrarnas naturliga vattenbalans och få myrens växter och djur att återvända. Det här satsar man nu stort på inom livsmiljöprogrammet Helmi.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2021

I höstliga Åboskogar

I Åbos nordligaste utkanter finns ett område med stora sammanhängande skogar, myrar och sjöar. Följ med på en givande höstvandring till Kuhankuono.
Text & foto Caj Koskinen, Finlands Natur nr 3/2020

Terrängcykling i folkpark

Saari folkpark i Tammela, sydvästra Tavastland, och omgivande skogar lämpar sig utmärkt för en veckoslutstur med cykel. I maj bjuder folkparken på hav av blommande vitsippor, koltrastsång och skuttande hjortar. Är man rätt utrustad störs man inte av lite regn.
Jaska Halttunen. Finlands Natur nr 1/2020

Fredade skogar, vassvikar och fågeltorn

Trots att urbana miljöer dominerar är Helsingforsregionen rikare på skyddade skogar mer eller mindre i natur­tillstånd än något annat område i Nyland. Här finns också ett antal fågeltorn vid fredade vassvikar.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2019

Höst i norra Karelen

Ruunaa rekreationsområde öster om Lieksa lämpar sig utmärkt för en höstlig veckoslutsvandring som även tonåringar uppskattar – trots nattkyla och snöslask.
Asko Ristolainen, Finlands Natur nr 3/2019

Fågelrik skärgård, orörda myrar och berg

Södra Österbottens skärgårdszon är smal men rik på både flyttande och häckande fåglar. Inne i landet finns vidsträckta myrar i naturtillstånd och några av Österbottens högsta berg.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019

Stor skärgård, gamla skogar och lundar

Västra Nylands skärgård är vidsträckt och mångsidig. Hangö udds sandmarker har en speciell flora och insektsfauna. Lundar med hassel, ek och andra ädla lövträd finns på många håll. Inlandet bjuder på stora skogsområden och rikligt med sjöar och åar.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2018

Avverka träd – ha skogen kvar

”Det kalhyggesfria skogsbruket har en enorm potential. Nyttan för landskapet och skogsnaturen är obestridlig och dessutom gynnas markägaren ekonomiskt. Det är bara en tidsfråga innan det kalhyggesfria skogsbruket ökar kraftigt i popularitet.”
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2018

En utsikt värd en klättring

Höga berg och djupa dalar – så kunde man beskriva Höga Kusten, som tillsammans med ”Låga Kusten” på finska sidan av Kvarken bildar ett av UNESCO:s världsarv. Ett gäng naturfotografer från Biofoto Finland upplevde världsarvet i kyligt vårväder i fjol.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018

Landhöjningsskärgård, skogar och myrar

Vår nya artikelserie om Svenskfinlands naturpärlor inleds i mellersta Österbotten. Tuija Warén, specialplanerare vid Forststyrelsens naturtjänster i Vasa, rekommenderar spännande utfärdsmål.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018

Låt skogsnaturen i din närhet frodas

Vägen till en rik natur i din närskog går via mossbelupna lågor på marken, ståtliga torrakor och ett stort inslag av lövträd.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2017

Djupt i Birkalands skogar

Riktig urskog är en bristvara i Svenskfinland, ja i hela södra Finland. Men i Seitseminen nationalpark, inte långt från södra Österbotten, kunde ett gäng naturfotografer uppleva den skogliga höstnaturen när den är som bäst.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Gråsparvarnas by

Välbevarad kulturhistoria, ett ålderdomligt landskap genomkorsat av gärdsgårdar och en sällan skådad mångfald av växter och insekter – det är Stensjö by i ett nötskal.
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 2/2017

När skogen försvinner

Då man låtit sin skog sköta sig själv i naturtillstånd är det tungt att se hur kalavverkningar i grannens skog påverkar träden och bäcken i den egna skogen.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2017

Nu är de här: FSC-märkta julgranar

Utomlands har julgranar som odlats med hänsyn till miljön redan marknadsförts en tid. Nu är de på kommande även i Finland.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2016

Svagt samhällsansvar i eukalyptusskogen

Finländska skogsbolag är djupare involverade i den globala skogsavverkningen än de flesta finländare anar. Kraven på finländska företag verksamma utomlands borde vara högre, säger forskare.
Vera Schoultz, Finlands Natur nr 4/2016

Njut av skogen om hösten

En höstpromenad i skogen är aldrig fel. Både soliga dagar med hög klarblå himmel efter nattens frost och mulna dagar med milda sydliga vindar har sin charm. Lite duggregn är inte hela världen, det finns klädsel som skyddar mot väta.
Magnus Östman, Finlands Natur Nr 3/2016

Bävern gynnar skogsnaturen

Den europeiska bävern klassas som nära hotad i Finland och finns upptagna i EU:s habitatdirektiv som strikt skyddad art. Ändå får den skjutas inom en kvot som fastställs av jord- och skogsbruksministeriet. För jaktåret 2016–2017 är kvoten 275 djur.
Magnus Östm. Finlands Natur nr 3/2016.

De guidar dig i naturen

Att bege sig ut i naturen helt ensam kan för många kännas mindre lockande. Då kan en guidad tur i grupp kännas tryggare. Vi presenterar här några kunniga guider verksamma på olika håll i Svenskfinland.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2015

Ge oss skog vi kan bruka

Du kan visa ett foto av ditt ärvda, idag söndersuttna matsalsmöblemang och en duktig restauratör kan fixa till det. Men är det ett träd eller en skog som huggits ned hjälper inga foton.
Henrika Mercadante, Finlands Natur nr 4/2015

Drömmen om en grön mur

Det har gått tio år sedan initiativet The Great Green Wall lanserades. Ett initiativ med syfte att stoppa ökenspridning i Sahara och Sahel och som dessutom ska förbättra levnadsvillkoren för miljoner människor.
Lina Laurent, Finlands Natur nr 4/2015

Flyktingcentral för orangutanger

Genom konfiskering, socialisering och återintroducering försöker rehabiliteringscentret för orangutanger på Sumatra bevara de akut hotade djuren – ett projekt för att motarbeta för­lusten av biodiversitet.
Tobias Pettersson, Finlands Natur 1/2015

Markägare dikterar fredningar

NTM-centralen i södra Österbotten har godkänt markägarkrav på att få jaga, fälla träd och muddra på naturskyddsområden. Har syftet med naturskyddet glömts bort?
Bernt Nordman & Magnus Östman. Finlands Natur 3/2014.

FSC-skogscertifiering: Åland går före

I maj blev Ålands skogsvårdsförening som första skogsvårdsförening i Finland medlem i Finlands FSC-förening. Det är ett steg mot ökad naturhänsyn inom skogsbruket.
Magnus Östman. Finlands Natur 2/2014.

Naturen reagerar på förändrat klimat

Det varmare klimatet resulterar inte bara i smältande glaciärer och stigande hav. Växter och djur sprider sig norrut och försvinner i söder. Bergsarter klättrar högre upp på sluttningarna. Vårtecknen kommer tidigare.
Magnus Östman. Finlands Natur 1/2014.

Tillsammans är vi starka

– Det är bra att vi har olika miljöorganisationer med god sam­arbetskultur. Då vi har olika arbetsmetoder men jobbar med samma målsättningar får vi mer till stånd, säger Panu Kunttu, från WWF.
Magnus Östman. Finlands Natur 3/2013.

Hög tid att agera för skogarna

En levande regnskog eller mat på bordet? Det här är ett val många människor i tredje världen står inför. Utfallet är klart. Globalt värdefulla skogar röjs för att ge utrymme för jordbruk.
Jessica Suni. Finlands Natur 3/2013.

Fångad dimma bevattnar hotad skog

Byborna i ökenlandskapet Atiquipa på Perus västkust har kullarna, havet och dimman att tacka för sin växtlighet. Inom ett finländskt biståndsprojekt jobbar byborna för att plantera mer skog på de karga kullarna.
Luzilla Backa. Finlands Natur 1/2013.

Åsmarker behöver skötsel

Backtimjan, kattfot, mosippa och ett stort antal hotade insekter är beroende av solexponerade bara ytor på torra sandmarker. Sådana kunde lätt skapas och upprätthållas även i ekonomiskogar.
Text: Magnus Östman. Finlands Natur 4/2012.

Skogscertifiering: Enighet om ny FSC-standard

En bra kompromiss, som ingendera parten är nöjd med. Så karaktäriserade Keijo Savola förslaget till ny FSC-standard, som den 8 oktober godkändes av Finlands FSC-arbetsgrupp.
Text: Bernt Nordman. Finlands Natur 5/2010.

Finland gynnar skogsbruket framom klimatåtgärder

Köpenhamnkonferensen lämnade en bitter eftersmak när det gäller Finlands försök att sopa sågspånen av åratal av kalhyggen under mattan. Genom att räkna världens skogar som ”kolsänkor” kunde många länder, speciellt de rika, billigt köpa utsläppsrätter av länder med stora mängder skog. Men det är högst osäkert om den finländska ekonomiskogen i praktiken fungerar som kolsänka.
Text: Vivi Bolin. Finlands Natur 2/2010.