Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

En utsikt värd en klättring

Höga berg och djupa dalar – så kunde man beskriva Höga Kusten, som tillsammans med ”Låga Kusten” på finska sidan av Kvarken bildar ett av UNESCO:s världsarv. Ett gäng naturfotografer från Biofoto Finland upplevde världsarvet i kyligt vårväder i fjol.



I kvällsolens sken
blir berget och stenarna nästan självlysande mot den mörka himlen i nordväst. Där ute över Bottenhavet passerar ännu ett lokalt snöväder. Vi är redan i mitten av maj, men snöbyar som gör marken vit och minusgrader natt efter natt har varit typiska för den kalla våren 2017.
Vi står på toppen av Slåttdalsberget där utsikten över Höga Kusten får en att dra efter andan. Rödskiftande branta berg med karg tallskog högre upp dominerar öarna vi ser långt därnere. I Finland hittar vi liknande landskap närmast i Getabergen på Åland. Också i Geta är det granit av rapakivityp som dominerar, men bergen längs Höga Kusten är högre, de högsta topparna är drygt 280 meter över havet. Mellan bergen skär djupa havsvikar långt in i landet. En jämförelse med norska fjordar är inte alltför långsökt.

Vägen upp till Slåttdalsberget, som ligger mitt inne i Skuleskogens nationalpark, gick först genom gammal grovstammig granskog, en riktig trollskog med mjuk mossa och muntert porlande vårbäckar. Här var de enda synliga spåren av mänskan den vandringsled vi följer. Den är en del av Höga Kustenleden som sträcker sig från Ångerman­älvens mynning i söder till Örnsköldsvik i norr. I nationalparken har leden varit i så flitig användning att trädrötterna ligger blottade. Här gällde att lyfta på fötterna ordentligt för att inte snava. Att terr­ängen är extremt stenig gjorde vandringen ännu mer utmanande. 
På vägen upp passerade vi flera av de klapperstensfält som är vanliga på Höga Kusten. Det påminner om en geologiskt sett inte alltför avlägsen tid då havsnivån var flera hundra meter hög­re än idag och klappersstensfälten var en del av den dåtida strandlinjen. När havsnivån var som högst efter att inlandsisen smultit låg bara de allra högsta bergstopparna ovanför vattenytan. Sedan dess har landhöjningen fått bergen att stiga ur havet med närmare 300 meter, så att den nuvarande kustlinjen uppstått. Landhöjningen fortsätter än idag och är längs Höga Kusten 0,8 millimeter per år. Det är ungefär lika mycket som på den finländska sidan av Bottenhavet och Kvarken.
Vandringsleden upp till Slåttdalsberget är tydligt utmärkt. Ju högre upp man kommer desto glesare blir det mellan hällmarkstallarna. Klapperstenarna ersätts av öppet berg som är lätt att gå på. I de brantaste partierna får man ta händerna till hjälp för komma upp. Även Gita, som är gruppens Grand Old Lady, klarar stigningen till toppen med glans då hon får lite hjälp av gentlemannen Klaus. 

På toppen låter vi oss väl smaka av vägkosten vi fått med oss från vår inkvarteringsplats på Lapp­uddens friluftscenter, ett stycke söder om nationalparken. Den obligatoriska gruppbilden tas, och sedan är det hög tid att söka sig ned mot skogen igen. Skymningen kommer krypande och att klättra nedför Slottdalsberget i halvmörker skulle vara riskabelt. Innan solen går ned färgar den dimslöjorna över trädtopparna i gult och eldrött. Det hela påminner inte så litet om en skogsbrand.
För att inte behöva gå samma väg tillbaka besluter vi att följa vandringsleden ner på andra sidan av berget. Men här är det brant så det förslår. Till all tur är leden dragen så att man kan utnyttja naturliga trappsteg i berget. Här finns också tallar att hålla sig i, och vi kommer alla ner välbehållna. 
Vi befinner oss nu i den så kallade Slåttdals­skrevan, en djup ravin mellan två bergsväggar. Här och där finns ännu is och snö kvar, också det en följd av den sena våren. I skrevans smalaste del har ett stort klippblock kilats fast mellan bergväggarna rakt över stigen. Det ser skrämmande ut, men vi utgår från att om klippblocket funnits där i hundratals år rasar det knappast ner just då vi passerar. Det gör det inte heller, och vi fortsätter vår vandring i skumrasket mellan granarna i Slåttdalen. En koltrast sjunger ödsligt längre bort i skogen. Det är den enda fågelsången som hörs, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att skogen den här tiden på våren brukar eka av trast- och rödhakesång i skymningen. Antagligen är det den tilltagande nattkylan som avskräcker fåglarna från att sjunga.
Då vi nästan nått fram till nationalparkens södra ingång får vi ytterligare en bekräftelse på att våren verkligen är försenad. I den stilla majnatten hörs tydligt en pärluggla ropa sitt ”popopopo”. Det är ett läte som jag närmast förknippar med månljusa nätter i mars, då pärlugglan normalt inleder sin häckning. Pärlugglesången blir hur som helst en fin avslutning på bergsvandringen.


Gråsälarnas grynna

Under vår sista hela dag på Höga Kusten bär det av till sjöss. Agne Säterberg från Lappuddens friluftscenter kör med van hand båten ut mot den lilla grynna som av någon outgrundlig orsak fått namnet Gnäggen. Majsolen ler över Höga Kusten i väster, men vinden på havet är iskall.

Redan på långt håll syns det i kikaren att Gnäggen är befolkat – inte av mänskor utan av minst femtio gråsälar. Där ligger de huller om buller, en del på varandra, och verkar även de njuta av majsolen. Tittar man efter ser man skillnaden mellan de rundhuvade honorna och hanarna med sina långnosade hundhuvuden. 
Då vi är några hundra meter från skäret anar sälarna oråd. En efter en kravlar de mödosamt ner till strandkanten – gråsälen rör sig klumpigt på land – och plumsar ner i vattnet. Men om vi trodde att sälarna skrämda av vår närvaro skulle simma bort från grynnan tar vi fel. Gråsälen är av naturen ett nyfiket djur och då vi rundar Gnäggen följer en hel hord av sälar efter oss. Då Agne tillfälligt slår ned på farten kommer sälarna närmare båten och betraktar oss intresserat med stora mörka ögon.
Gnäggen är inte bara känt som rastplats för gråsälar. Skäret har en rik häckfågelfauna, bland annat finns här en stor tordmulekoloni. Men någon koloni ser vi inte till – bara en ensam tordmule simmande på vattnet. Agne berättar att tordmularnas massor anländer punktligt år efter år kring den 15 maj och dit är det ännu några dagar.

 

Slåttdalsberget. Foto Magnus Östman

Skuleskogens nationalpark 
- Grundad 1984.
- Cirka 3 000 hektar, ligger mitt på Höga Kusten.
- Nätverk av vandringsleder genom gammal skog, längs djupa raviner och över karga tallmoar, klapperstensfält och myrar.
- Övernattningsstugor, rastplatser med eldstäder och vindskydd, tältplatser.
- Naturum vid riksväg E4, nedanför det mäktiga Skuleberget (nästan 300 m.ö.h.), vars topp nås längs en vandringsled.

 

Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018
Kommentarer (0)
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Raesultat för skogar

Myrarna kan ännu räddas

Genom att fylla igen gamla diken kan man återskapa myrarnas naturliga vattenbalans och få myrens växter och djur att återvända. Det här satsar man nu stort på inom livsmiljöprogrammet Helmi.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2021

I höstliga Åboskogar

I Åbos nordligaste utkanter finns ett område med stora sammanhängande skogar, myrar och sjöar. Följ med på en givande höstvandring till Kuhankuono.
Text & foto Caj Koskinen, Finlands Natur nr 3/2020

Terrängcykling i folkpark

Saari folkpark i Tammela, sydvästra Tavastland, och omgivande skogar lämpar sig utmärkt för en veckoslutstur med cykel. I maj bjuder folkparken på hav av blommande vitsippor, koltrastsång och skuttande hjortar. Är man rätt utrustad störs man inte av lite regn.
Jaska Halttunen. Finlands Natur nr 1/2020

Fredade skogar, vassvikar och fågeltorn

Trots att urbana miljöer dominerar är Helsingforsregionen rikare på skyddade skogar mer eller mindre i natur­tillstånd än något annat område i Nyland. Här finns också ett antal fågeltorn vid fredade vassvikar.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2019

Höst i norra Karelen

Ruunaa rekreationsområde öster om Lieksa lämpar sig utmärkt för en höstlig veckoslutsvandring som även tonåringar uppskattar – trots nattkyla och snöslask.
Asko Ristolainen, Finlands Natur nr 3/2019

Fågelrik skärgård, orörda myrar och berg

Södra Österbottens skärgårdszon är smal men rik på både flyttande och häckande fåglar. Inne i landet finns vidsträckta myrar i naturtillstånd och några av Österbottens högsta berg.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2019

Stor skärgård, gamla skogar och lundar

Västra Nylands skärgård är vidsträckt och mångsidig. Hangö udds sandmarker har en speciell flora och insektsfauna. Lundar med hassel, ek och andra ädla lövträd finns på många håll. Inlandet bjuder på stora skogsområden och rikligt med sjöar och åar.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2018

Avverka träd – ha skogen kvar

”Det kalhyggesfria skogsbruket har en enorm potential. Nyttan för landskapet och skogsnaturen är obestridlig och dessutom gynnas markägaren ekonomiskt. Det är bara en tidsfråga innan det kalhyggesfria skogsbruket ökar kraftigt i popularitet.”
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2018

En utsikt värd en klättring

Höga berg och djupa dalar – så kunde man beskriva Höga Kusten, som tillsammans med ”Låga Kusten” på finska sidan av Kvarken bildar ett av UNESCO:s världsarv. Ett gäng naturfotografer från Biofoto Finland upplevde världsarvet i kyligt vårväder i fjol.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018

Landhöjningsskärgård, skogar och myrar

Vår nya artikelserie om Svenskfinlands naturpärlor inleds i mellersta Österbotten. Tuija Warén, specialplanerare vid Forststyrelsens naturtjänster i Vasa, rekommenderar spännande utfärdsmål.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018

Låt skogsnaturen i din närhet frodas

Vägen till en rik natur i din närskog går via mossbelupna lågor på marken, ståtliga torrakor och ett stort inslag av lövträd.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2017

Djupt i Birkalands skogar

Riktig urskog är en bristvara i Svenskfinland, ja i hela södra Finland. Men i Seitseminen nationalpark, inte långt från södra Österbotten, kunde ett gäng naturfotografer uppleva den skogliga höstnaturen när den är som bäst.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Gråsparvarnas by

Välbevarad kulturhistoria, ett ålderdomligt landskap genomkorsat av gärdsgårdar och en sällan skådad mångfald av växter och insekter – det är Stensjö by i ett nötskal.
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 2/2017

När skogen försvinner

Då man låtit sin skog sköta sig själv i naturtillstånd är det tungt att se hur kalavverkningar i grannens skog påverkar träden och bäcken i den egna skogen.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2017

Nu är de här: FSC-märkta julgranar

Utomlands har julgranar som odlats med hänsyn till miljön redan marknadsförts en tid. Nu är de på kommande även i Finland.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2016

Svagt samhällsansvar i eukalyptusskogen

Finländska skogsbolag är djupare involverade i den globala skogsavverkningen än de flesta finländare anar. Kraven på finländska företag verksamma utomlands borde vara högre, säger forskare.
Vera Schoultz, Finlands Natur nr 4/2016

Njut av skogen om hösten

En höstpromenad i skogen är aldrig fel. Både soliga dagar med hög klarblå himmel efter nattens frost och mulna dagar med milda sydliga vindar har sin charm. Lite duggregn är inte hela världen, det finns klädsel som skyddar mot väta.
Magnus Östman, Finlands Natur Nr 3/2016

Bävern gynnar skogsnaturen

Den europeiska bävern klassas som nära hotad i Finland och finns upptagna i EU:s habitatdirektiv som strikt skyddad art. Ändå får den skjutas inom en kvot som fastställs av jord- och skogsbruksministeriet. För jaktåret 2016–2017 är kvoten 275 djur.
Magnus Östm. Finlands Natur nr 3/2016.

De guidar dig i naturen

Att bege sig ut i naturen helt ensam kan för många kännas mindre lockande. Då kan en guidad tur i grupp kännas tryggare. Vi presenterar här några kunniga guider verksamma på olika håll i Svenskfinland.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2015

Ge oss skog vi kan bruka

Du kan visa ett foto av ditt ärvda, idag söndersuttna matsalsmöblemang och en duktig restauratör kan fixa till det. Men är det ett träd eller en skog som huggits ned hjälper inga foton.
Henrika Mercadante, Finlands Natur nr 4/2015

Drömmen om en grön mur

Det har gått tio år sedan initiativet The Great Green Wall lanserades. Ett initiativ med syfte att stoppa ökenspridning i Sahara och Sahel och som dessutom ska förbättra levnadsvillkoren för miljoner människor.
Lina Laurent, Finlands Natur nr 4/2015

Flyktingcentral för orangutanger

Genom konfiskering, socialisering och återintroducering försöker rehabiliteringscentret för orangutanger på Sumatra bevara de akut hotade djuren – ett projekt för att motarbeta för­lusten av biodiversitet.
Tobias Pettersson, Finlands Natur 1/2015

Markägare dikterar fredningar

NTM-centralen i södra Österbotten har godkänt markägarkrav på att få jaga, fälla träd och muddra på naturskyddsområden. Har syftet med naturskyddet glömts bort?
Bernt Nordman & Magnus Östman. Finlands Natur 3/2014.

FSC-skogscertifiering: Åland går före

I maj blev Ålands skogsvårdsförening som första skogsvårdsförening i Finland medlem i Finlands FSC-förening. Det är ett steg mot ökad naturhänsyn inom skogsbruket.
Magnus Östman. Finlands Natur 2/2014.

Naturen reagerar på förändrat klimat

Det varmare klimatet resulterar inte bara i smältande glaciärer och stigande hav. Växter och djur sprider sig norrut och försvinner i söder. Bergsarter klättrar högre upp på sluttningarna. Vårtecknen kommer tidigare.
Magnus Östman. Finlands Natur 1/2014.

Tillsammans är vi starka

– Det är bra att vi har olika miljöorganisationer med god sam­arbetskultur. Då vi har olika arbetsmetoder men jobbar med samma målsättningar får vi mer till stånd, säger Panu Kunttu, från WWF.
Magnus Östman. Finlands Natur 3/2013.

Hög tid att agera för skogarna

En levande regnskog eller mat på bordet? Det här är ett val många människor i tredje världen står inför. Utfallet är klart. Globalt värdefulla skogar röjs för att ge utrymme för jordbruk.
Jessica Suni. Finlands Natur 3/2013.

Fångad dimma bevattnar hotad skog

Byborna i ökenlandskapet Atiquipa på Perus västkust har kullarna, havet och dimman att tacka för sin växtlighet. Inom ett finländskt biståndsprojekt jobbar byborna för att plantera mer skog på de karga kullarna.
Luzilla Backa. Finlands Natur 1/2013.

Åsmarker behöver skötsel

Backtimjan, kattfot, mosippa och ett stort antal hotade insekter är beroende av solexponerade bara ytor på torra sandmarker. Sådana kunde lätt skapas och upprätthållas även i ekonomiskogar.
Text: Magnus Östman. Finlands Natur 4/2012.

Skogscertifiering: Enighet om ny FSC-standard

En bra kompromiss, som ingendera parten är nöjd med. Så karaktäriserade Keijo Savola förslaget till ny FSC-standard, som den 8 oktober godkändes av Finlands FSC-arbetsgrupp.
Text: Bernt Nordman. Finlands Natur 5/2010.

Finland gynnar skogsbruket framom klimatåtgärder

Köpenhamnkonferensen lämnade en bitter eftersmak när det gäller Finlands försök att sopa sågspånen av åratal av kalhyggen under mattan. Genom att räkna världens skogar som ”kolsänkor” kunde många länder, speciellt de rika, billigt köpa utsläppsrätter av länder med stora mängder skog. Men det är högst osäkert om den finländska ekonomiskogen i praktiken fungerar som kolsänka.
Text: Vivi Bolin. Finlands Natur 2/2010.